Jag gjorde faktiskt en god gärning igår. Efter att ha vart på 2 föreläsningar på dagen, och kom hem efteråt orkade jag bara inte sätta mig och läsa i den där tråkiga boken skriven på 1910-talet. Skojjar du med mig eller? Nej den var inte jättebra. Så jag gjorde massa bus istället, och till slut blev det kväll och jag slog mig ner i soffan o skulle kolla på något som började vid 7-halv 8, inget viktigt. Men lite underhållning.
Då dyker det upp en främmande karl utanför rutan! What?! Han börjar vinka och ha sig. Dock inte precis vid rutan men utanför min "altan". Vad katten vill han? tänkte jag och öppnade altandörren....
"Ehm, det är inte mig du vill ha tag på eller?" Frågade jag eftersom jag inte kände igen honom.
"Njae, jag vill gå till jobbet" är hans svar då.. okej?? Gör det då? Eller måste du fråga mig om lov?
"... Men det är en kille där uppe som har ont i magen och hans mamma är inte hemma....!"
Så vem tror du går opp? Killen som skall till jobbet och inte känner barnen? Eller tjejen som slökollar på tv i soffan och inte känner barnen?

I already told you, didn't I? Jag kilade opp i vilket fall och hörde ett tjut när jag kom till dörren o knackade på...: "öppna dörren.....!" var det någon som grät, och en liten flicka öppnar försynt dörren och kikar på mig.
Jag frågar om det hänt något och om de behöver hjälp, och Pojken ligger i hallen och vrider sig i smärta.
Vad gör man liksom?
Jag går in i lägenheten och frågar hur det är med honom.
Tårarna bara rinner längs med hans kinder. J
ag har aldrig ens sett de här barnen, men jag börjar klappa honom över håret tills han lugnar ner sig och kan tala om vad som är fel. Han berättar då att han brukar få ont i magen, men inte såhär mycket, när jag frågar var det gör ont, visar han med hela handen över tarmsystemet, men inte längst ner på buken. Jag som är sååååååå bra på anatomi, ehm not, jag tänker blindtarm?! Men inte om han haft ont förut eller? Jag tänker, mjölkallergiker?! Men han säger att de vart hos läkaren flera gånger och dom vet inte vad som är fel. Jag frågar barnen om de har några värktabletter hemma. Dom har ingen aning! Jag frågar om jag skall hämta nere hos mig. Pojken vill inte att jag skall gå, men flickan säger;
"Men en värktablett kanske är bra, för man får väl inte mer värk?"
Och det ska man ju inte få iallafalla.
Så jag smiter ner hämtar en, men läser då på förpackningen att den är för barn från 12 år eller vuxna. Pojken gick i 4an. 7+4 = 11?!! Men vad katten ska jag göra? låta honom ligga på golvet och plågas av smärta?! Nej jag delar tabletten i 2 delar och ger honom den ena. Jag tänker;
Det kan ju inte bli värre?!

Jag frågar vart deras föräldrar är. På föräldramöte givetvis, båda två. De får inte heller tag på dem via mobilen. Den var avstängd. Värktabletten börjar verka, och han kan då gå normalt för att lägga sig i soffan. Då ringer telefonen. Det är föräldrarna. De är på väg hem. Pojken börjar väl skämmas lite, en stor tuff kille, som vred sig i smärtor, det får ju bara inte hända! Ehm.. De pratar med sin mamma, och hon ber dem tacka mig. Pojken säger till mig att han mår bra nu, jag fattar vinken. När jag frågar om jag skall gå ner ser flickan olycklig ut, men pojken spelar fräck. Han säger dock; Tack Anna.. Innan jag går. Har aldrig sett de här barnen innan. Kommer jag se dem igen?

Inte lätt att vara granne alltså.