Bra så ni vet... Jag är tydligen ett troll... Och jag gillar inte tjejer, för någon som misstolkat mig för det...


För övrigt så är mitt nya ord gubbgrönt. Sug på den korvas!

Sedan så är tydligen göteborgskan på utdöende, eftersom ett par "inflyttade kids" på hulebäcksgymnasiet inte vet vad en svale, bröta eller exter betyder. Så kan de gå?! Hur ska det sluta alltså?! Jag vet inte, men folk brukar kanske påpeka att min dialekt är rätt tydlig. I wouldn't know, jag har ju alltid låtit såhär, förutom kanske ett litet tag i sthm när mamma började gapskratta åt mig för jag hade bytt betoning. Ja ganska snabbt efter det flyttade jag hem! =) Gott va!

Pratade med fanskapet igår, illa illa, att jag ska vara så jäkla sotis alltså... Jag tycker det är rätt löjligt! Är det då mig det är fel på? Eller är det du? Jag menar, äh jag vet inte vad jag menar. Skitsamma. Jag blir bara avundsjuk när hon får o inte jag, jag trodde jag hade förtur..... Men tji fick jag =)

Sedan funderar jag även på en del personer i min omgivning ifall de hjälper eller stjälper mig i mitt liv. Just förtillfället känner jag väl att jag distanserat mig lite från en del personer. Och jag mår faktiskt rätt bra. Så jag funderar på att göra denna nya plats permanent om du förstår hur jag tänker. Det är ingen idé att omge sig med sådana som äter upp din energi utan att tillföra något. Då är det väl klokare att välja dem som kanske KAN ladda dig, samtidigt som du laddar upp dem?! Ja det är lurigt det där, det står ju inte skrivet i pannan "energislukare". Vlket faktiskt hade underlättat mycket, att stämpla folk på det sättet hade gjort livet lättare. Frågan är ju bara om personen konsekvent slukar andras energi eller om det bara gäller vissa?!

Jag vet ju tex att jag inte är det bästa inflytandet på en del... Men samtidigt så är det andra som är sådana emot mig... Och kedjan går vidare.

Någonstans så tror jag väl ändå att de jag umgås med är bra för mig, samtidigt som de är trevliga.

Jag har vart deprimerad ett tag nu. Inte så att jag hela tiden vart på botten av ett svart hål, men mer som så att om man ser det ur ett större perspektiv så har spiralen pekat stadigt neråt... Och om jag skall vara riktigt krass så tror jag att det lite granna vände när jag tyvärr råkade ut för en ganska kraftig chock när mommo dog. Det var nog någonstans en väckarklocka jag behövt. Att totalt och brutalt i vissa fall bara klippa bort allt som drog ner mig, för just då KUNDE jag inte lyfta någon annan än mig själv. Jag måste då rädda mig själv för att inte dö jag med. Jag tog tag i dem jag trodde kunde rädda mig, och försökte att reda ut de trådar som skapat ett trassligt när runt omkring mig för att just inte gå under och försvinna. Vissa personer som jag faktiskt tycker om försvann i den vevan. Kanske för att ngn gång återvända, vissa kanske inte kommer tillbaka.

Det spelar väl egentligen mindre roll i sammanhanget. Men förtillfället så mår jag bra. Mycket bättre än jag gjort på länge. Och därför var det så skönt att höra att det syns också. Visst folk säger att jag ser glad ut. Sure, inte för inte som mitt smeknamn var "Smiley", men att se glad ut och vara lycklig är inte samma sak. Det finns något i mig som bubblar som får hela mig att spritta när jag är lycklig. Det syns när jag är glad från insidan, och kanske just för att hon sett mig vara på andra änden av skalan, så var det skönt att hon bekräftade att jag bytt sida.

Du vet ibland när man vart borta på en lång resa och kommer hem igen och känner; aaah, gud va skönt jag är HEMMA!
Det känns som om jag har kommit hem. Jag har kommit hem i mig själv. Jag känner mig mer tillfreds. Mer villig att ta tag i saker, och inte så apatisk som jag var under en väldigt lång tid. Bara gjorde saker för att de kom i min väg. Förmodligen även för att få mig att koncentrera mig på annat än det som verkligen betyder något. Men att jobba lite, och rensa ut de där trådarna, kanske även förbudet att planera gjort att jag känner mig lättare. Jag tror att jag har hittat en väg ut ur min sorg. Nu får jag bara se till att ta tag i de där sista trådarna, rulle upp dem på sin rulle och sedan lämna det bakom mig.

Kanske blir det att när jag fyller 25, det är väl drygt 2 månader kvar. Att det då blir att entra in i en ny era?! Vad tror du?

Livet går i vågor. Jag fick min 25årskris när jag var 20?! Att då komma ur den när jag är 25 kanske är på tiden om inte annat. Under den tiden har jag ändå gått från ungdom till vuxen, tillbaka till student och "tonårsliv" nästan för att nu, ja släppa det där och bli vuxen igen?

Livet händer, deal with it!
De som betyder något för dig, låt dem få veta det!
Umgås inte med sådana som drar ner ditt humör!
Älska dig själv, det är den längsta relationen du har!
Älska dina syskon och ta hand om dem, för det är den näst längsta relationen du har!
Och din älskling?! Var tacksam för att de valt dig!

Men å andra sidan, vem skulle de valt?! Det finns la ingen bättre än du?!