Okej, du som känner mig någorlunda har väl iallafall lite koll på att du inte har koll på hur många syskon jag har, för det dyker alltid upp nya namn? Det är väldigt sant, om jag skall vara ärlig så har jag inte heller full koll på hur många de är.. Jag skulle ju kunna rabbla upp namn på de barn som bott hos oss under årens lopp, om det bara vart så enkelt att de som bott hos oss räknats som mina syskon i mitt hjärta. That´s not the case at all. Och även om du vart mitt syskon några år, betyderdet inte att du alltid kommer att vara det för mig?! Förstår du skillnaden? Jag kan älska dig för att du behöver det och för att jag "måste", men jag kan också sluta älska dig när jag inte längre behöver. Lite falskt? Ja tyvärr inte så lite heller om man väljer att se det på det viset. Men de kidsen som bott hos oss har vart så trasiga i själen att de behövt någon "normal" som visat dem att det går att lea ett liv utan misshandel eller vad katten de nu råkat ut för. Vem faller det då på att förefalla normal? Jo på mig, lilla dockan som skall vara en marionett för det riktiga livet. Är detdärför jag vart så jäkla duktig hela livet?! Det vet jag faktiskt inte, men jag tror defenitivt att det påverkat mig mer än jag anar. Att lyssna på den smärtan som väller fram, att få de som aldrig talat att öppna sitt hjärta, att lyssna på sådant jag aldrig vill utsättas för eller se/höra någon utsättas för, att vara den "modell" som de andra förväntas följa, det är faktiskt jävligt svårt. Att sedan veta att de jag älskar som mina syskon för jag är tvungen att älska dem. Jag kan inte bo i ett hus med främlingar. Jag kan inte bete mig som att de inte finns där, när de så tydligt påverkar allt det jag är med om och allt som sker i vår familj, det går inte!

Missförstå mig rätt, jag har inte klagat på att vi har haft fosterbarn. Men det har tydligt kännts som så att de barnen har behövt mina föräldrar mer än vad jag har gjort. Därför har jag backat. Därför har jag ibland kännt mig utanför i min egna familj. Förstå den känslan. Inte för att mina föräldrar inte har älskat mig, de har älskat mig mer än jag förtjänat många gånger. De har hjälpt mig till ett liv jag aldrig kunnat skapa för mig själv. Men många gånger har jag också kännt att jag har blivit bortprioriterad till förmån för dem som behöver det mer. Men det är ingenting jag heller klandrar dem för. Jag var ju redan bra. Jag hade ingen trasig själ. Jag behövde inte bevisa för någon annan att jag var okej, jag visste redan att jag var bäst. I jämförelsen med de barnen hade du också vart bäst. Jag vet en bror jag hade en gång, han och jag satt i soffan hemma och pratade om barndomen. Hans barndom. Det var han som behövde få det ur sig. Han talade inte med någon annan än med mig. Jag fick ta hans smärta, för att lyfta den från hans axlar. Vi var lika gamla. Han berättade om hans mamma. Vad hon gjort emot honom. Han visade märkena på sin kropp som hon orsakat honom. Han berättade om smärtor i själen som han aldrig skulle kunna komma över. Vad gjorde jag? Jag lyssnade. Jag bröt inte ihop. Jag försökte som 14åring få honom att inse att alla vuxna inte beter sig som hon gör. Att mina föräldrar kan erbjuda honom ett liv som han inte kan skapa för sig själv. Samtidigt visste jag att det var för sent för honom. Han var för gammal. Han hade redan sitt uppfattning om världen, det gick inte att ändra. To make matters worse blev han kär i mig. Den enda han litade på tillräckligt för att tala om sina känslor och allt hemskt han vart med om i livet. Tyckte jag om honm tillbaka då? Nej tyvärr inte. Jag orkade inte ta hand om hans trasiga själ. Jag ville inte ta på mig det ansvaret att hela honom. Jag behövde hela mig själv. Att låta honom tala om sin smärta och försöka lämna det gamla och gå vidare det är en sak. Men att vara tillsammans en helt annan!

Socialen tyckte inte heller det var okej, så ganska snart efter det fick han flytta... Jag vet inte hur det gick för honom faktiskt. Jag vet att vi höll kontakt med varann på en sån där community ett tag, har glömt namnet på den dock. Sågs la på stan av en slump emellanåt, och jag kan säga att den nivå han befann sig på, där han kanske skulle kunnat ta sig ur sitt elände. Den hade snabbt blivit ersatt av ett skal. Det skinn man iklär sig själv för att överleva smärtsamma saker. Man visar upp en fasad där man inte bryr sig, där jag är för fräck för att bekymra mig om sådant. Men jag vet att han brydde sig. Han brydde sig ända in i själen. Och vad gjorde jag?`Jag lämnade honom och sa; Jag är trött! Jag lämnade honom i gapet på vargarna och sa; Jag orkar inte rädda dig!

Jag vet att det inte är mitt jobb. Jag var bara ett barn. Jag var 14 år och jag har väl också rätt att välja vem jag vill vara kär i eller om jag ens vill vara tillsammans med honom. Men han hade ju ingen annan. Och jag gick! Jag känner faktiskt fruktansvärd skuld för sådant. Om det nu bara vart honom det gällde... Men det var flera.

Jag antar att det är lätt att få känslor för den som får dig att öppna ditt hjärta och låta allt det där som plågar dig eller för all del fyller dig av glädje. Men jag tror inte att det hade vart en bra idé för mig att starta ett förhållande på de grunderna. Vad hade jag i slutändan blivit för honom? Hans flickvän? Eller hans terapeut? I'm sorry, men jag har nog med issues som det är. Jag kan hjälpa dig när du faller. Men vem hjälper mig?

Jag antar att jag någonstans på vägen blev dem jag försökte hjälpa. Någon som har ytterst svårt att visa sina innersta känslor. Tack för den televerket! Jag villevara snäll och vad fick man för det? Jo en trasig själ och svårigheter att lita på folk. Bussigt!

Den smärta jag sett i mitt liv. Jag vill inte att du skall se den. Jag vill inte att någon skall få uppleva den. I know I know, jag har ingen aning om hur det känns att få en cigarett som bränner på huden. Hur det känns att få en kniv som skär sönder huden. Att höra de hemskheter din mor eller far kan yttra om dig, allt i syfte att skada dig. Jag vet inte hur det känns att inte vara älskad av sina föräldrar! Jag vet inte hur allt det där och ännu mer KÄNNS, men jag vet vilka sår det lämnar och jag vet vilka smärtor det åsamkar någon jag bryr mig om! Jag kanske inte vet för att jag vart med om det själv, men jag vet för att jag känner dem som har det.





TBC