Pratade med mamsen om begravningar för det var en snubbe som dött... Vi pratar lite om vad vi skulle vilja hände med våra kroppar den dagen vi dör. Men vet du vad hon säger? Hon vill inte att jag eller någon anna skall vara ledsen på hennes begravning, utan spela ABBA i kyrkan, eller där vi äljer att ha vårt avsked, och att vi sedan skall ha en stor fest... Men mamma älskling, jag VILL vara ledsen, jag vill sörja dig, jag vill visa att du betytt och betyder massor för mig. Givetvis vill jag göra som du vill också.. Jag kan ställa till med kalas. Men jag vill gråta för att visa min saknad.
Jag kan förstå tanken med att ställa till en fest i hennes ära med.. Men det känns groteskt på något vis. Som att man inte sörjer. Jag vill ändå känna att jag gjort någon påverkan på de i min omgivning, jag vill inte att alla skall känna en lättnad när jag dör. Att jag vart en plåga, en börda för er! Jag vill att ni skall minnas mig som en glad jävel som älskade livet.


Jag älskar dig mamma, du är ju min mamma. Jag är sååå glad för den boken jag fick när jag flyttade till sthm, för alla småsaker du gjort för mig hela mitt liv. Jag är tacksam för att jag lever. Du gjorde mig, det är tack vare dig o pappa jag är som jag är, med inflytande av vissa andra förstås. I love you. Förlåt för allt dumt jag gjort. Men jag var inte så vild som tonåring, men som du sa själv; "jag gjorde revolt o flyttade till spanien istället!" och sen stockholm.... och nu hemma igen! Jag älskar hemma för mycket för att ge mig av. Jag vill ha er nära! Puss på dig!