Min plan för mig?

Min plan för mig!

Ja, vad är den egentligen?
Att bli lycklig kanske? Ja, men är jag inte det då? Att leva och göra det jag vill göra, inte vad jag kanske borde eller förväntas göra? Men är det alltid det rätta? Nej givetvis inte, vad jag vill göra är inte alltid förenligt med normer eller för den delen ens lagar. Men måste jag alltid lyda lagen då? Gör jag det?

Jag menar, äh jag vet inte vad jag menar?! Vissa personer fastnar hos dig, vissa personer blir du ögonblickligen fäst vid och vill hålla kvar i ditt liv. Andra vill du bli av med, men då stannar de kvar av olika anledningar. Vem bestämmer vem som stannar eller går? Kan jag bestämma vem som skall stanna eller gå? Kan jag tvinga folk att gå? är det då man "gör slut med någon"? Klipper alla band och säger; Tack för mig! Är det så? Är det så enkelt? Jag har aldrig gjort slut med någon isåfall. Jag klipper inte banden.

Tyvärr så gör jag inte det. Tyvärr för min egen del. Men jag tror jag är helt jäkla oförmögen till det. Jag drar mig till misär. Till min egen misär. Det är jag som skapar mitt helvete, genom att behålla folk jag egentligen borde släppt för länge sen. jag borde låta dem gå. Inte hålla kvar dem och låta dem sänka mig. Sänka mig tillsammans med dem. Men varför gör jag inte det då? Varför inte? Om jag nu är så himla clever som kommer på det?

Bra fråga! Men svaret har jag uppenbarligen inte.

Jag älskar dig, men jag ser dig bara krossa mig. Du älskar inte mig =) Vad ska jag göra? Kan ju bara le. Min farmor sa; Lycka är att le genom tårar när du gråter. Du får mig att gråta. Men jag ler fortfarande för jag är faktiskt lycklig. Jag är så jäkla lycklig. Det enda som krossar mig, det är du. Men du kan inte bryta sönder mig. Det finns för många bra saker i mitt liv som lagar mig. Dom lagar mig när jag inte kan laga mig själv. Det är min familj, mina vänner, saker som händer... Men det är så många fler lyckliga saker än vad du är, att du inte har en chans.

Du fick mitt hjärta. Jag gav det till dig i en ask med vitt sidenband. Du fick det finaste jag har att ge. Men det var inte fint nog för dig. En viss bitterhet? Nåväl, jag ska inte ljuga. Jag hade blitt glad om du accepterat mig. Men du gjorde inte det. Never stopped loving you though!

Jag har en ängel. Jag har faktiskt det. Den finaste ängeln av dem alla. Min allra egnaste en. Älskling. Jag tror att hon får mig att handla rätt. Jag har faktiskt en ganska bra känsla för vad som kommer att vara bra för mig. Missförstå mig rätt, jag kan inte se in i framtiden. Men min mage har en vana att välja bra saker för mig. She knows me what can i say? Och med lite gudomlig hjälp kan det gå annat än bra?

Sitt inte där och tro att jag är kristen nu. I'm not. Jag vill inte säga att jag inte är det heller. Jag tror inte på att det finns någon gudomlig makt, däremot tror jag på ett liv efter döden. De som är änglar, spöken, hjälpredare, kalla dem vad du vill. Men jag tror att deras uppgift är att hjälpa oss när vi inte vet eller kan vägen själva.



I love you, I miss saying that. Jag vet inte faktiskt. Men I love you är inte lika allvarligt som att säga att jag älskar dig. När jag säger jag älskar dig, så är det på riktigt. Men i love you kan jag lika gärna säga till min underbara kompis som någon som gör något vackert. I love what you just did!  Jag antar att jag är lite utanför normen. Fy fan va tråkigt det är att höra det. Som att det är något bra? eller är det det? Jag vet inte faktiskt. Jag tycker att jag är helt perfekt som jag är. Givetvis inser jag att jag inte är som alla andra. MEN vem fan är som alla andra? Alla är ju individer, no? Jag är ganska upp och ner i mina känslor. Glad i hur länge som helst, arg på 5 röda, men sedan går det över på en liten stund och jag är glad igen och glömt det tråkiga. Men ingen annan har glömt. De är fortfarande sura.

Är det värt det? Är det värt att fortsätta vara som jag är? Eller tappar jag folk som betyder mycket för mig på vägen? Vem vet? Jag tycker om mig. Om du gör det eller ej får stå för dig.

Mitt kassa självförtroende däremot håller på att dra ner mig. Det tillsammans med de smärtor vissa personer åsamkar mig jämt och ständigt. Does she hate me? Does she really hate me that much to make it so easy for her to treat me like she does? Är jag så hemsk som hon låter andra tro, eller är det vad hon vill att jag skall vara för att hon är avundsjuk på mig för vad jag är?

Jag vet inte ens för vem jag skriver nu?! Är det för dig eller mig? Jag tror det blev väldigt luddigt i processen att finna mig själv. Någon gång övergick uppdateringen av Göteborg till att bli ett slags själsligt sökande i mitt inre. Skvaller för vissa. Insyn för andra. Terapi för mig?!

I love you. I always will. Men jag vet också att du kommer att döda mig om jag inte släpper dig. I did let you go. Vi pratar ju inte längre älskling. Inte så som det var. Jag tror inte ens du vet. Jag gav dig aldrig mitt hjärta, inte så att du märkte det iallafall. Men jag tycker faktiskt om dig. Fast i smyg =)

Anna kan själv. Fast i smyg!

Nu ska flickan nana!


 Liten flicka söt som rosen
Kysser pojken mitt på novsen.
Hon är liten men det går
Om hon står på pojkens tår.



Snälla. Tyck om mig lite?!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback