Kanske är det våren.
Nån slags förvrängd uråldrig drift att sticka frön i jorden.
Eller kan det vara krisen? Att folk har mer tid att hitta på rackartyg.
Någonting med planeterna kanske?
Hur mars står mot Jupiter och det.

I alla fall har jag aldrig sett maken till en sådan ursinnig skaparlusta som just nu.

Grafittin verkar frodas trots lama protester och vart jag än går och cyklar
 ser jag färgsprakande virkningar runt lyktstolpar, lila bananer i träden,
mosaikhjärtan på brofästen och små poem och målningar uppklistrade på staket och elskåp.

Till och med Röda Sten är riktigt vårsnygg i sin nya dalamålning.

Popband spelar gratis på spårvagnen. Utan att bli avkastade.
Jag har hört att de till och med får spridda applåder ibland.
Något hemligt kommando i centrum lyfter bort gatstenar
 och ersätter med egentillverkade utsirade ansikten.
Folk slåss med kuddar på Järntorget och leker skyltdockor i femman.

En dam i Masthugget har till och med huggit ut en liten berså i en kommunal rododendronbuske.
Och bjuder ungarna på saft och kaka.

I love it! Alla som pysslar om gamla Götet är mina hjältar.
Folk som bjuder på sig själva och skrider till verket utan att fråga om lov eller söka bidrag.
Som drar ner byxorna på högfärdiga stadsplanerare
som tror de vet vad folk vill ha.

Alla som sjunger, och berättar och skriver hem
om den här stan och varje gång skapar den på nytt.

För ett par år sen hoppade kedjan utanför Operan
och när jag stod där med blöta knän och grisade ner fingrarna fick jag plötsligt syn på
en liten målad apa på baksidan av en soptunna. Den gjorde mig glad på nåt sätt.
Jag såg den framför mig under dagens trista möten och log hemlighetsfullt för mig själv.
Började se mig omkring efter mer sånt där. Och upptäckte en hel värld. Överallt. Vilken rikedom!
Kan det vara så att vanliga människor blivit less på att sitta framför datorerna och häcka?
Att folk börjat ta Youtube till gatorna? Att skapande blivit analogt igen?
I så fall är det ju strålande.

För nu kan jag inte leva utan daglig påfyllning av sån här folkkonst.
Egentligen räcker det ju med att någon bjussar omgivningen på en festlig hatt för att mungiporna
skall närma sig öronen en aning.
Och en aldrig så anskrämlig rondellhund kan göra en solvarm eftermiddag
 i bilkön mycket mindre plågsam.
Men uppfinningsrikedomen är långt mycket större än så.

När jag vinglade hem härom kvällen trodde jag först det var norrsken
men högt över mitt huvud visades det utomhusbio på en husvägg från en projektor i ett köksfönster. Grannarna satt insvepta i filtar och hade vinglas i nyporna.
Det som att plocka trattkantarell. Har man bara rätta blicken så växer det kultur
som svampar ur jorden.
Konst ska inte stängas in på museum. Det är ute i verkligheten den frodas och mår bra.
Tvingas anpassa sig och utvecklas. Annars överröstas den,
 återvinns eller målas obönhörligen över av något nyare och bättre.

Henrik Wallgren, dramatiker

031-6240000