Har fastnat för en kille, har faktiskt vart ganska hookad på honom i flera år.. Men ok, det senaste året har vi knappt setts, talats vid eller ens umgåtts. Vi har helt enkelt haft en ytterst sparsam kontakt med varandra. Trodde att han glömt mig to be honest. Vilket har svidit rätt rejält samt orsakat både en och två hjärtesorger under året.... Men men, så för ett tag sen så hör han av sig. Igen. Och vi skall då försöka avsluta lite av det som inte riktigt blev avslutat sist.

Sagt och gjort, det gick rätt snabbt med alla praktiska ärenden. Så vi slog oss ner på gården här utanför och pratade ett par timmar. Såklart är ju den där goa killen tillbaka, han som jag föll för från första början... Det var lite otippat, men ganska trevligt. Men efter ett tag avslutar vi samtalet. Jag går in, han går hem...

Vi pratar lite sporadiskt på facebook, vi skall nämligen ses igen. Har inte löst allt som bör lösas.. Jag pratar med honom på lördagen, och får lite flashbacks till innan vi ens börjat dejta. Då skulle vi ses på stan en kväll. Jag vet inte om den hinten gick fram, men jag sa typ, hör av dig när du slutat jobbet sen då... Det gjorde han väl inte riktigt. Men jag hade å andra sidan vart ute på metaltown hela dagen och härjat, och därefter på Rockbaren. Så när jag var på väg ner till Brunnsparken för att åka hem, då hör han av sig. Han undrade om han skulle hem eller ut. och såklart slutade det med efterfest hos mig. Och såklart slutade det precis så som det alltid slutat.... Såklart!

Vilket då leder mig fram till idag.

Jag har tillbringat det senaste året att försöka komma över en kille som faktiskt krossade mitt hjärta. På ett sätt jag aldrig förväntat mig. Det tog rätt hårt. Jag var nere på botten ganska länge faktiskt. Försökte lära mig att se vad som var upp. Åt vilket håll jag skulle röra mig. Försökte se åt vilket håll jag skulle fortsätta gå. Jag vet inte om jag har börjat gå än. Men jag ligger inte begravd i min säng och gråter varje dag längre. Det var rätt längesen jag var där. Jag vet inte om det skulle vara okej att ta in den här killen i mitt liv igen. Det finns ganska mycket fint som kastades i golvet och förstördes när han valde att gå. Det finns ganska många delar av mig som jag har försökt att laga och som jag inte vill skall gå sönder igen.

När han var här, så kändes det bra. Det kändes som att han var den killen jag föll för. Han log tex. Han var inte lycklig på slutet. Jag vet inte om jag var så mycket lyckligare. Men han var det definitivt inte. And that broke my heart. Jag ville ju bara ha honom glad, se honom glad, göra honom lycklig. Men vi retade väl gallfeber på varandra. En jäkla massa frustration som riktades åt fel håll. Och det vet vi ju hur bra det slutade. Men för första gången på väldigt länge har jag haft en period med bara bra saker. Jag har vart lycklig. Jag har mått bra.

Sen kommer han. Han ser ut att må bra. Han ler igen.

Men vet du, jag tänker att det här är hans sätt att ta hejdå. På ett schysstare sätt den här gången. Att det är hans sätt att gå. Vad jag inte förstår är dock varför?

Varför kommr han tillbaka nu? Vad är hans avsikt? Om han ens vet det själv? Jag vet väl ganska väl vart jag står. Och jag vet ju hur jag fungerar. Don't text a phoneguy, call him! Men faktiskt. Så känner jag att det är hans jobb att lösa den här soppan. Som nu faktiskt blivit ännu lite rörigare.

Men ja, vi skall ev ses på torsdag, gå ut och ta en öl och prata... Vilket vi kan behöva göra. Dock skall vi inte föra det samtalet hemma hos mig som sist.... Det var  några st som höll på att slå ihjäl mig för det.

Har ev en sak att avslöja, men jag väntar ett tag med det.

Puss