Yop, så vad händer såhär dan före festaredan? Själv sitter jag här i mitt gyllene sken.. Ja från solen alltså o myser. Äter en pepparkaka eller två o sörjer min förlorade julmust. Jag glömde den!! buhuuu... Kan vara läge att lägga ner det iofs, får spara mig till nästa år. Den börjar allt bli lite fadd i smaken såhär efter en månad. Var på förfest igår, hos lilla söta Linda, gosnos alltså! Himla mysigt, dök opp riktigt mycket folk. Men vet inte riktigt vad som hände där, för jag drog ganska tidigt, typ 10-halv 11, hur kul är jag då? =) Nykter var jag också. Tror iofs Josefin fick ragg på gaisarn? Eller om han försökte ragga opp henne? What do I know.. But I think I know ho my baby wants! The sad part is that it aint up to me to fix it. Jag tror faktiskt att hon måste själv. Även om jag väldigt gärna både vill och förmodligen kan.... =( Fan.

Pratar med en god vän, jag är tydligen "tråkig" för att jag yttrar massa ord om massa saker, men inte det skvaller om mig som åtrås. Det var mindre roligt att höra iofs, men samtidigt, varför skall jag slänga upp mitt hjärta för allmän granskning? Mina innersta önskningar, mina förhoppningar, eller rädslor? Varför skall jag fläka ut mig, när ingen annan gör det? Är det så att det är jag som är intressant? Eller representerar kravet på att jag skall öppna mig en önskan hos dem själva att göra detsamma? Det är inte mitt ansvar att se till att världens nyfikenhetsbehov är mättat. När jag dessutom talar om något, faller de ofta inte de andra i smaken eftersom det känns som att allt jag gör blivit hypat eftersom jag inte talar om så mycket. Det betyder massor för mig, men inte för andra. En sak som är jättekänslig för mig kan ju vara en skitsak för dig eller hur. Men likväl. Jag måste ju se till mig själv. Visst jag kan väl fläka ut mig och låta hela världen se mig, hela mig, ingen fasad, inga lekar, inga bortförklaringar. Men hade jag mått bra av det? Tvek =) Jag hade inte trivts alls med det fokuset på mig. Jag är fisk, jag trivs ganska bra med att observera en grupp människor innan jag ger mig in i den, om man säger så. Först iaktar jag gruppens dynamik för att lite känna av vilka regler som gäller vem som är "ledaren". Det är inte ofta jag går rätt in i en grupp och tar över. Nog aldrig hänt! Däremot "smyger" jag mig in i ledning med jämna mellanrum. Jag agerar och flyter med strömmen tills jag är i mitten. Vilket jag trivs alldeles perfa med. Men att sedan få ett krav på mig att jag skall visa världen vad jag känner. Nej tack. Jag visar vad jag känner när jag vill det. Jag öppnar gärna mitt hjärta, men jag väljer själv för vem, och framförallt när.

Hade ett samtal igår om just detta. Kan ju sammanfatta det som att vi hade inte samma åsikt. =) Eller det kan man inte säga heller. Men vi äh jag vet inte... Det var intressant. Sammelsurum. Min duschkräm luktar gott! =)