Life is..
Jag sitter här och tänker... Man har det rätt jäkla bra ändå!
Jag har ett jobb, en underbar kille, en schysst lägenhet, en härlig familj och goda vänner... Men varför är det inte på topp då?
Ja, jag vet inte riktigt, faktiskt! Jag kan väl ibland längta till ett annat boende, ett liv på "landet", en villa, en stor trädgård, en liten unge eller två.. En hund kanske. Är det då helt omöjligt? Nej verkligen inte. Men det är inte tillgängligt än på länge... Det är ju åtminståne ett par år fram i tiden som den drömmen kan bli verklighet...
En intressant fråga i det sammanhanget; Är vi redo?
Jag tror faktiskt det. Ser jag till mig själv, så är jag det. Ser jag till vårt förhållande så tror jag nog att vi känner varann tillräckligt för att se vår lilla familj utvecklas. Men ser jag till p så är ju det det det enda frågetecknet.... Han har inget jobb ännu för han är fortfarande student. Men ok, barn brukar ju ha en hyfsat lång leveranstid. Så jag menar OM jag skulle bli med barn skulle barnet inte komma förrän 1 sept ändå. Och vid det laget räknar vi med att han har ett jobb. Det här skulle alltså vara hösten 2011. Fan vad livet rullar på.
Vi har ju alltid sagt att vi ska gifta oss sommaren 2012, så med min planering skulle vi ha en knodd på knappt ett år då.. Moahhaha... inte för att det komma bli så men ändå. Men ändå, en flicka har väl rätt att drömma och hoppas?
En annan inressant sak, när jag o p vart förlovade ett år.. Vilka var det som sa att det var dags för bröllop? jo dom som aldrig hör av sig. Vad är det för kärlek? Alltså vadå, vill de bara att jag ska gifta mig för att de ska komma på bröllopet? Jag vet inte, bjuder man dem man inte umgås med? jag vet inte, jag har nog inte riktigt tänkt så långt. Men min spontana känsla är väl de som finns omkring mig i vardagslunket, de som hör av sig för en fika eller två. De som vill träffa mig? Är det en dum tanke?
Skitsamma. Jag hade velat ha en liten bebis. Inte för att livet är optimalt anpassat efter en bebis just nu. Men som sagt... Det tar väl ofta ett tag tills de väl dyker upp, så man kanske hinner anpassa sig?
Jag har ett jobb, en underbar kille, en schysst lägenhet, en härlig familj och goda vänner... Men varför är det inte på topp då?
Ja, jag vet inte riktigt, faktiskt! Jag kan väl ibland längta till ett annat boende, ett liv på "landet", en villa, en stor trädgård, en liten unge eller två.. En hund kanske. Är det då helt omöjligt? Nej verkligen inte. Men det är inte tillgängligt än på länge... Det är ju åtminståne ett par år fram i tiden som den drömmen kan bli verklighet...
En intressant fråga i det sammanhanget; Är vi redo?
Jag tror faktiskt det. Ser jag till mig själv, så är jag det. Ser jag till vårt förhållande så tror jag nog att vi känner varann tillräckligt för att se vår lilla familj utvecklas. Men ser jag till p så är ju det det det enda frågetecknet.... Han har inget jobb ännu för han är fortfarande student. Men ok, barn brukar ju ha en hyfsat lång leveranstid. Så jag menar OM jag skulle bli med barn skulle barnet inte komma förrän 1 sept ändå. Och vid det laget räknar vi med att han har ett jobb. Det här skulle alltså vara hösten 2011. Fan vad livet rullar på.
Vi har ju alltid sagt att vi ska gifta oss sommaren 2012, så med min planering skulle vi ha en knodd på knappt ett år då.. Moahhaha... inte för att det komma bli så men ändå. Men ändå, en flicka har väl rätt att drömma och hoppas?
En annan inressant sak, när jag o p vart förlovade ett år.. Vilka var det som sa att det var dags för bröllop? jo dom som aldrig hör av sig. Vad är det för kärlek? Alltså vadå, vill de bara att jag ska gifta mig för att de ska komma på bröllopet? Jag vet inte, bjuder man dem man inte umgås med? jag vet inte, jag har nog inte riktigt tänkt så långt. Men min spontana känsla är väl de som finns omkring mig i vardagslunket, de som hör av sig för en fika eller två. De som vill träffa mig? Är det en dum tanke?
Skitsamma. Jag hade velat ha en liten bebis. Inte för att livet är optimalt anpassat efter en bebis just nu. Men som sagt... Det tar väl ofta ett tag tills de väl dyker upp, så man kanske hinner anpassa sig?
Kommentarer
Trackback