Alltså ibland så är det bara för mycket,
Jag blir helt överrumplad av mig själv.
Jag är så velig att jag vet inte vad.
Jag vill och inte vill på samma gång
Hela året har jag tänkt;
"Varför pratar jag ens med Micke?
Han är ju en del av anledningen till att jag mår skit?!"
Men samtidigt, han var ju en av mina bästa vänner under lång tid.
Han visste, inte allt om mig, men han visste mycket.
Mycket som Sara eller Erika inte visste.
Eller kanske snarare andra saker än vad dom visste.
Så det är väl klart att jag vill ha kvar min goa kompis.
Att denna goa kompis ska sitta i samma kropp som en kille som jag inte tycker om.
Det blir ju ett dilemma.
Anyhow, tror inte jag kommer att ha det bekymret mer, för jag sa typ "tack o hej" till honom häromdan.
Orkar inte med den sortens trubbel han ger mig. Längre...

Sedan så är det absolut inte hans fel helt och hållet att ja mått dåligt.
Deprimerad har jag vart ett bra tag, säkert 2 år..
Ha! Det visste du inte... Hehe..
Jag är ganska bra på att hålla saker jag inte vill dela med mig av hemliga.
Men samtidigt så är jag ganska dålig på att hålla andra saker hemliga... Haha..
Jag har kommit fram till att den enda anledningen måste vara att jag är lite scizofren.
Den ena jag är hur mystisk som helst o säger aldrig nåt om någon till någon.
Den andra jag är hur öppen som helst och avslöjar gärna det ena och det andra om alla till alla.

Kanske inte så brutalt. Men tänk om.