NU SKA JAG berätta en saga. Den handlar om en människa, Pomperipossa kan vi kalla henne, för det brukar ju folk heta i sagorna. Hon bodde i ett land som vi kan kalla Monismanien, nånting måste vi ju kalla det.

Pomperipossa älskade sitt land, dess skogar, berg och sjöar och gröna lunder, men inte bara det utan också människorna som bodde där. Och till och med de vise männen som styrde det, o, hon tyckte att de var så visa och därför röstade hon troget på dem varje gång det skulle väljas vise män till att bestämma i Monismanien. De där som nu hade styrt och ställt i mer än 40 år, de hade ordnat ett så bra samhälle tyckte hon, ingen behövde vara fattig där, alla skulle ha sin bit av välfärdskakan, och Pomperipossa var lycklig över att hon själv hade kunnat bidraga en del till det kakbaket

DET FANNS I MONISMANIEN nånting som hette marginalskatt. Det betydde att ju mer pengar man tjänade, dess större del av dessa pengar skulle riksskattemästaren ha för att få ihop till välfärdskakan. Men mer än 80 á 83 % ville han inte ta av någon, nej, för han var ju resonabel. ?Kära Pomperipossa?, sa han, ?så där en 17 till 20 % får du behålla själv och göra med vad du vill.? Och Pomperipossa var innerligt nöjd med det och levde glad och lustelig. Ändock fanns det i landet många missnöjda människor som slog på sköldarna och gnydde över ?det höga skattetrycket? som de kallade det. Det gjorde Pomperipossa aldrig, ingen i hela Monismanien hade någonsin hört henne gny det allra minsta över sina bidrag till välfärdskakan. Tvärtom, hon tyckte det var alltigenom bra och rättvist och hon tänkte att nog ska jag ge min röst för att dessa vise män ska få fortsätta att styra vårt kära Monismanien.

DENNA POMPERIPOSSA, hon skrev barnböcker. Av ren och skär nöjeslystnad gjorde hon det, bara för att ha lite roligt i sitt jordeliv. Och så tänkte hon: Vem vet, barn är väl nästan lika barnsliga som jag, de kanske också vill läsa desse mine förunderliga påhitt? Det visade sej att det ville de. Inte bara barna i Monismanien utan också i fjärran länder, både i öst och väst. Man skulle inte tro det, men där satt faktiskt enfaldiga små barn i alla hörn av jordklotet och läste så det var ingen måtta på det! Och beredde därigenom Pomperipossas olycka, jo, för ju mer de läste, dess mer pengar strömmade det in till stackars Pomperipossa. ?Stackars?, varför då? Vänta ska ni få höra!

EN VACKER DAG var de vise männen som styrde Monismanien samlade på ett slott som vi kan kalla Haga, eftersom det hette så, och på en kafferast antagligen, när de inte hade tid att räkna efter så noga, fattade de ett märkligt beslut som gjorde livet mer än lovligt knepigt inte bara för Pomperipossa utan också för många andra människor i Monismanien. Men om detta visste Pomperipossa i förstone intet. Inte förrän hon plötsligt tillfrågades av en god vän:

?Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %??
?Du pratar?, sa Pomperipossa. ?Så många procent f i n n s ju inte!?
För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.

Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville! Arma Pomperipossa, där satt hon och skrev och gnetade så flitigt och visste inte ens att hon var egen företagare. Nu borde hon egentligen ha blivit stolt - ha, jag är egen företagare, tänk i alla fall! Men när hon hade räknat en stund, insåg hon långsamt men obevekligt att i Monismanien var det döden i grytan att vara egen företagare.

SÅ HÄR TÄNKTE HON och så här räknade hon:
Dessa förfärliga små barn som sitter i alla krokar och läser ihop pengar åt dej, hur mycket kan deras olycksaliga läslust tänkas inbringa i år? I bästa fall kanske bara en million. I värsta fall två millioner. (För eftersom pengarna kom trillande från jordens alla hörn, visste hon aldrig på förhand hur mycket det skulle bli. Feta checkar kunde skoningslöst drabba henne, när hon minst anade det.) Låt oss räkna med det värsta, tänkte Pomperipossa. Två millioner!
Då blir skatten så här:
Av de första 150 000 som ungarna läser ihop åt dej, får du behålla, påstås det, 42 000 kronor. Resten av de 150 000 = 108 000 går till
Välfärdskakan...... 108 000
100 % av vad därutöver är blir... 1 850 000
Och så 2 % till, som du i din enfald inte trodde fanns, det blir...... 37 000
Summa...... 1 995 000
Kvar åt Pomperipossa...... 5 000

NÄR HON HADE KOMMIT så långt, sa hon till sej själv: ?Min gumma lilla, räkna har du aldrig kunnat! Det finns ju decimalkomman och sånt där, säkert har du räknat fel, nog ska det vara 50 000 som blir över åt dej.? Hon satte i gång på nytt, men resultatet blev inte annorlunda - om hon tjänade två millioner, så fick hon behålla 5 000 kronor! Att leva på!
Pomperipossa blev bekymrad, det kan inte förnekas, och hon sa till sej själv: ?Inte för att du är särskilt stor i maten, men ändå!? 5 000 kronor - när den salta sillen, som fordom var fattigmans spis, har blivit så himla dyr och alla andra priser är därefter. Nu blev hon riktigt rädd, och hon lopp skriande ut för att delge vänner och bekanta sitt dilemma. Men de ville inte tro henne. 5 000 kronor, försök inte! När hon äntligen lyckades övertyga dem, sa de hjälplöst: ?Ja men du har väl en massa a v d r a g?? Vad då avdrag, undrade Pomperipossa. Avdrag är ju pengar som man har betalt ut. Man kan inte äta dom som salt sill.

UTAN ATT HA FÅTT någon tröst gick Pomperipossa hem och satte sej i en mörk vrå att grubbla och fundera. Hur får jag mat för dagen, tänkte hon. Kanske kan jag gå som forna tiders rotehjon och sno åt mej ett mål här och där? Kanske om jag uppsöker också de vise männen och klappar på deras port, att de förbarmar sej och ger mej en tallrik soppa då och då, tar de lite av de där 1 995 000 kronorna, så kan den ju för all del bli rätt mustig, kanske lägger de rentav en liten korv i den?

MEN INTE ENS TANKEN på korven hjälpte. Mörkare och mörkare i hågen blev Pomperipossa. Hon förstod nu att det var något fult och skamligt att skriva böcker, eftersom det straffades så hårt. Hur var det i andra länder, undrade hon, ja, något lite visste hon ju om det, eftersom hon just hade träffat en liten snäll rysse, som var författare. Hans böcker såldes så utmärkt bra, och han betalade 13 % i skatt. (Pomperipossa berättade för honom om sina 102 %, och då ramlade han av stolen. Men så fort han hade hämtat sej, for han raka spåret hem för att kungöra detta i sitt land.) Pomperipossa hade också hört att på Irland var de så rädda om sina författare, att de inte nändes ta ut någon skatt alls av dem, men det måste ju vara lögn, tänkte Pomperipossa.

DET VAR MYCKET hon hann tänka, där hon satt. Det fanns andra egna företagare än hon själv. Det fanns exempelvis läkare och tandläkare och advokater i Monismanien, och de hade nog snabbt räknat ut att ju mer de arbetade, dess mindre förtjänade de och hade därför bestämt sej för att ge fullständigt fan i monismanernas gallstenar och värkande oxeltänder och skilsmässor och husaffärer åtminstone en två tre fyra fem dar i veckan. Det måste vara därför som monismanerna nu hade fått det kämpigt värre, när de fick ont i magen eller hade tandvärk eller behövde advokat för att köpa sej något gammalt hus med mycket skulder på, vilket var bästa sättet, hade Pomperipossa hört, om man ville ha ned sina procent från 102 till nästan ingenting.

KOMMEN SÅ LÅNGT i sina tankar suckade Pomperipossa. Varför hade hon inga skulder alls, ack, mina dyra föräldrar, varför lärde ni mej att skulder var något ont, något man inte skulle ha? Se hur det har gått, här sitter jag nu helt skuldlös och har bara dessa förtvivlade inkomster som gör mej utfattig!

MER OCH MER TÄNKTE Pomperipossa i sin vrå. Hon kom ihåg Josef i Egypten, han som så bra hade förstått att man under de feta åren måste sörja för de magra åren som kunde väntas komma. Så klok hade Pomperipossa minsann också varit. Hon hade tagit pensionsförsäkringar, rätt höga. Det är rimligt, hade hon tänkt, att jag sörjer för min ålderdom. När pennan faller ur min darrande hand och jag inte kan skriva längre, då vill jag ju inte ligga samhället till last. Har jag då dessa pensionsförsäkringar, så har jag mitt levebröd, även om jag naturligtvis måste betala skatt på det belopp som faller ut. Men det blir då det! För de vise männen som styrde Monismanien hade helt förnuftigt bestämt att premierna för dylika pensionsförsäkringar skulle vara avdragsgilla. Skatt skulle det inte bli förrän pensionen började falla ut. Det var många som försäkrade sej. Det fanns exempelvis artister i nöjesbranschen som visste att deras popularitet kunde vara rätt kortlivad: I dag röd i morgon död, tänkte de, här gäller det att ta en pensionsförsäkring medan tider är, annars blir det tiggarstaven, när folk inte längre vill höra mina jublande toner om livets kval och lycka.

I DET LÄNGSTA TYCKTE de vise männen i Monismanien som sagt att detta var klokt och förnuftigt. Men så sakteliga kom de på andra tankar, och han som var toppbestämmaren ställde sej plötsligt upp och sa att håren reste sej på hans huvud, när han såg vilka avdrag folk gjorde för pensionsförsäkringar, fy, fy, pensionsförsäkringar är fult och skamligt! Varför det nu då, tänkte Pomperipossa, varför reser sej håret så kolossalt på honom? Hur kan nånting som de vise männen själva har bestämt och som hittills har varit klokt och förnuftigt, plötsligt bli jämförbart med skattesmitning? För ungefär så framställdes det i de vise männens eget tidningsblad. Där infördes långa listor över hur mycket folk tjänade och vilka gruvliga avdrag de gjorde. Men det var trångt om spaltutrymmet, så där blev aldrig plats att tala om hur mycket folk betalade i skatt, där nämndes icke något om 102 % och sånt där. Nej, men avdragen redogjordes det noga för! Jojo, tänkte de uppskakade läsarna, dessa rika knösar, vilka avdrag de gör för sin champagne och sin kaviar och sitt allmänt lösaktiga leverne!

TILL SIST VAR den s k opinionen så väl förberedd, att när de vise männen la fram sitt lagförslag i bestämmandehuset, var det inte något enda parti som vågade ta en strid och försvara avdragsrätten på pensionsförsäkringar, nej, för opinionen tordes ingen reta, det skulle ju snart bli val vetja! Och så stiftades det en lag med retroaktiv verkan, vilket enligt vad Pomperipossa förstod var första gången i Monismaniens historia.

MED ANDRA ORD, försäkringsavtal som Pomperipossa helt lagenligt hade gjort för mer än tio år sen, revs nu upp med tri raske skutt, och hon tvingades gå till sitt försäkringsbolag och säja: Jag kan tyvärr inte fullgöra vårt avtal, för jag kan inte betala! Men på försäkringsbolaget var de just då så chockade och nedbrutna och rent ut sagt förbannade över att de vise männen hade fattat detta beslut utan att först höra sej för ordentligt med sakkunskapen, vilka konsekvenser det skulle få, så de stirrade bara på Pomperipossa med blodsprängda ögon och bad henne försvinna, innan hela huset rasade.

DET VAR MER Pomperipossa hann tänka i sin mörka vrå! På den gamla goda tiden, när marginalskatten var högst 83 %, då fanns det också något som hette ?periodiska understöd?. Det betydde att om man - som Pomperipossa på den gamla goda tiden - hade något mer pengar än man behövde för livets nödtorft och hade några mindre välförsedda anhöriga eller andra människor man brydde sej om, så kunde man ge dom ett periodiskt understöd. Sådana understöd fick man nämligen göra avdrag för i sin deklaration, och bara därför var det möjligt att ge dem. Till välfärdskakan gick ändå en rimlig del, eftersom understödstagaren ju måste skatta för de belopp han fick. Men en vacker dag började väl håret än en gång resa sej på de vise männens huvud, kanske hade de fått höra om någon monismanisk son med någorlunda inkomster som gav sin gamla fattiga mor 25 000 i årligt underhåll, så att hon skulle kunna leva ungefär som han själv, fy fy, det var fult och skamligt tyckte de vise männen. Detta ska vi sätta stopp för! Och det gjorde de.

VAD ÄR DET SOM har farit i dom, tänkte Pomperipossa i sin mörka vrå. Är detta verkligen de vise män som jag beundrade och värderade så högt? Vad är det de strävar efter att åstadkomma - ett samhälle så vrångt och omöjligt som möjligt? O, du min ungdoms rena blossande socialdemokrati, vad har de gjort med dej, tänkte hon (för nu började hon bli lite patetisk), hur länge ska ditt rena namn missbrukas för att skydda ett maktfullkomligt byråkratiskt orättfärdigt förmyndarsamhälle? Hon hade trott att i ett demokratiskt land skulle a l l a s rätt värnas. Människor skulle inte straffas och förföljas bara för att de på hederligt sätt - med eller mot sin vilja - råkade tjäna pengar. Men det var, såvitt Pomperipossa kunde förstå, vad som pågick nu. Med rena armodet grinande henne rakt upp i ansiktet var det svårt för henne att se det på något annat sätt. Vad är det, tänkte hon, för ett underligt surt avundsjukt os som har lagt sej över hela Monismanien, och varför säjer ingen ifrån så att det hörs: Så här kan det inte få vara, för då tar all företagsamhet slut i vårt land och där blir inga egna företagare kvar att beskatta.


OCH POMPERIPOSSA TOG FRAM och läste om igen en liten vers, som en av Monismaniens yppersta skalder nyligen hade skrivit:

Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla,
byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola
eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.

VID DET HÄR LAGET kände Pomperipossa att hon i hög grad själv behövde terapi och det genast. Det var nämligen så svårt och smärtsamt att nödgas tvivla på det samhälle hon hittills hade sett som det bästa i världen.

MER OCH MER HOPADE SEJ skuggorna omkring henne, och än en gång tänkte hon på de femtusen hon skulle ha att leva av, om hon nu verkligen råkade tjäna två millioner. Jag arma, tänkte hon, varför är jag inte en folkpensionär utan varje spår av annan inkomst, hur rik vore jag inte då jämfört med nu! Men då slog det ner i henne som en blixt från klar himmel - människa, du måste ju kunna få socialunderstöd! O, underbara tanke! Med nyväckt hopp satte hon sej att skriva till riksskattemästaren för att fråga hur mycket det kunde bli. Se där, sa hon sen till sej själv, jag visste väl att det fanns någon lösning bara jag tänkte efter! För nog är väl detta ändå det bästa samhället i världen? Eller...? Eller är det inte? Den frågan får jag visst lämna öppen, tänkte hon. Och så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar. Och några böcker skrev hon aldrig mer.


PS. I pressläggningsögonblicket nåddes Pomperipossa av en mera exakt uträkning från de vise männens räkneverk som sa att ingalunda skulle hon få några 5 000 kronor att förslösa i sus och rus. Nej, sa de, om du tjänar två millioner, så ska vi ha, halleluja: Kronor 2 002 000 kronor. Då beslöt Pomperipossa att gå ut på gator och torg och tigga ihop pengar så att hon kunde köpa sej en aldrig så liten kofot. Darra, vise män, tänkte hon, och skärp den nattliga bevakningen omkring era kassakistor! 5 000 ska jag ha i alla fall - kan ni stjäla fullständigt ohämmat så kan jag!

Text: Astrid Lindgren, mars 1976