Hade ett långt långt samtal med en god vän till mig igår.
Min vän lever i en annan värld.
Med ingredienser som inte existerar i min värld.
Med händelser som aldrig skulle hända i min.
Med tankar jag aldrig skulle tänka.
Jag vet om att han är där.
Men jag vet inte hur jag skall få honom därifrån.
Jag har aldrig vart där.
Jag känner inte de stigarna.
I min värld känner jag inte heller alla stigar.
Men de flesta är väl upplysta.
De han berättar för mig om;
De är vildvuxna, mörka och övergivna.
Skulle det någonstans stå en vägskylt och peka mot Lycka.
Lita på att den stigen är  så gott som försvunnen.
Att ta sig dit är det svåraste som finns.

Han är ett barn!
Var gång jag talar med honom vill jag bara hålla honom i famnen och viska;

Det är ingen fara! Jag är här nu! Det kommer att bli bra!

Och varje gång jag gör det klamrar han sig fast med allt han har och ber mig om hjälp med ögonen.
Det är svårt.
Jag vet att det är lättare för honom att be mig om hjälp nu,
när vi inte är nära.
Än om jag hade bott i huset brevid.
Men jag tror också att det gör att han kan vara ärlig emot mig.
För jag är alltid ärlig emot honom.
Jag ser ingen poäng i att ljuga, varken emot honom eller ngn annan!

Kan jag så hjälper jag dig gärna, det vet du!
Jag hjälper dig på alla sätt jag kan.
Även om du inte ber om hjälp så försöker jag.
Men du måste lita på mig med.
Jag är din vän,
jag vill ditt bästa.
Det vet du att jag vill.
Det är det jag alltid velat!
In the end of the day,
så vill jag bara höra att du mår bra,
och se dig le.

Du är så himla fin när du ler!
Du är underbar!
Glöm aldrig att du är underbar!

Ps, ditt sms i morse var det finaste jag fått på länge!
Det lyste upp hela min dag och fick mitt hjärta att sjunga!
Och du undrar varför alla tycker om dig!
Det är för att du har ett hjärta av guld.
Långt där inne sitter ditt hjärta,
men det är inte så långt in som du tror.
För alla vi andra ser det hela tiden =)

Gullunge!!