Ok kalla mig dum eller förutsägbar, jag är förmodligen båda. Jag tror jag trillar dit. Ordentligt. Jag vet. Det är helt stört. Det värsta är väl ändå att veta om det. Men neka till det? Hahahha.... Ja dum är ju synd att påstå att jag inte är!

"Du, du är, du är så fin, du är för fin för det trash du gillar, sluta upp att kasta pärlor åt svin". Yes I think thats how it is... I think he likes me, but I not sure he wants me... Vi kan ju sammanfatta dilemmat som att han är som jag. Dvs lite störd! Eller kanske ganska mycket. Och min söta lilla vän, hon sitter ideligen, men det är klart.. Alla älskar dig, alla vill ha dig, du kan få veeeeeeeeeeeeeeeem du vill! Tro att jag blir hög på mig själv alltså! Sånt är farligt. Jag är redan mer än lovligt ego alltså.. Jag tycker allt för bra om mig själv. Att då ha en liten gosnos, eller ännu värre flera som säger att jag är underbar, o allt jag är är precis som man ska vara... hahaha, Det bådar inte gott. Antingen blir jag odräglig, eller så blir jag så grymt besviken. Vet inte vilket som är värst.

What to do?