Anna,
under alla år som människorna haft problem och bekymmer, tror du verkligen att svaren finns i botten på en cosmopolitan? Nej, anledningen till att dina problem inte löser sig är för att du undviker dem. Du vet det, jag vet att du vet det, eftersom jag är du! Anledningen till att du inte kan vara vän med Micke, är inte att ni går varandra på nerverna. Anledningen är till att det finns outtalade frustrationer av något slag, ilska eller ngn annan stark känsla som inte blivit bearbetad, eftersom ni båda två förnekar det. Betyder det att jag älskar honom? Ja det gör jag. Som person, men inte som pojkvän. Han är inte en bra pojkvän för mig. Han gör mig "segare" än jag vill vara. Jag vill inte vara den jag är när jag är med honom. Men jag tycker om honom för den han är. Det är väl prio ett. Dock tror jag inte att vi kommer att tala mera. Så kan det gå. En sorg som får läka sig själv I guess,.

Skolan? Vad ska du göra med den? Jag vet faktiskt inte. jag är himla sugen på att göra något annat. Känns precis som om jag står vid ett vägskäl. Antingen så fortsätter jag in på den stid jag börjat gå, eller så vänder jag helt om, eller bara hoppar över till stigen bredvid. Många alternativ, få svar där. Jag har tappat lusten att läsa. Har läst ett och ett halvt år nu. Kanske dags för sommarlov? Eller är det dags att ta en paus? Jag pratade med en god vän som sa att jag borde ut och resa. Och jag kan inte säga att jag inte är frestad. När jag planerade en Australientripp, gud vad fri jag kände mig. Hjärtat blommade och all tyngd på mina axlar lyftes. Kanske är det jag skall göra? jag har ingen familj att ta "hänsyn" till ännu. Jag har ingen pojkvän som håller mig kvar här. Jag har egentligen ingenting som håller mig kvar, förutom min lägenhet. Vad är det då som är lämpligt? Att bara dra?
Det är ju precis det jag alltid gör! jag bearbetar inte, jag rymmer. Skall jag då kanske stanna kvar och kämpa? Kämpa för någonting som jag inte vet om det är vad jag vill göra?!

Jag vet en sak jag behöver just nu. Not that I can tell you what that is...

Jag bara vet att jag bygger murar omkring mig, murar för att inte släppa in de som kommer nära. Är det värt att släppa in dem undrar jag? De som känner mig mest, kan ju såra mig mest?! Och när jag har sjukt svårt att lita på folk pga många saker som hänt i mitt liv känns det inte heller värt risken att få ont. "Anna, du säger aldrig någonting till mig" Nähä, men berättar du saker för mig då? Om jag skall öppna mitt hjärta för dig, öppnar du då ditt hjärta för mig? Är det på lika villkor det sker, eller är det bara jag som skall öppna mig? För jag är ledsen pyret men jag tänker inte blotta mina innersta rädslor och det jag fruktar, om jag inte kan få detsamma från dig.

Tänk dig en cirkel, den cirkeln är allt som berör mig.
Placera en femuddig stjärna ovanpå cirkeln.
Femhörningen i mitten det är jag.
En av trianglarna som når mig, det är du.
Det du vet om mig är den triangeln.
De andra trianglarna representerar andra personer och vad de vet om mig.
Resten av cirkeln....
Det vet ingen förutom jag.

Hemskt? Ja fruktansvärt! Tänk dig att leva med det då? Inte våga lita på någon annan, jag kanske väljer crappy friends... Eftersom jag inte "kan" lita på dem? Eller så är min världsbild bara väldigt skev.

Jag är en stjärna på himlen, det ser ut som att vi är så nära alla stjärnorna, vi är så tajta. Men i verkligheten är vi långt ifrån varandra. Jag är inte vad du ser, jag är så mycket mer. Jag är trasig. Hela mitt inre är ett stort kaos av känslor. Kanske är det för att jag är fisk?! Jag vet inte, kanske påverkar sådant oss? Kanske för att jag tänker för mycket? Men varför tänker jag då? Är det ett speciellt drag hos fisken?!

Jag grubblar, jag grubblar alltid över allting. Jag skapar samtal i mitt huvud, och ändrar de samtal jag haft. Jag säger det jag inte vågade säga då NU. Jag förändrar dina känslor för mig. Jag ändrar dem till det jag hör. Antingen från dig eller från någon annan eller tolkar dem själv.

Jag är jätteblyg. Jag vågar inte prata med dig, jag får panik. Jag kan inte tala om känslor. Jag gillar det inte. När jag talar om känslor så är jag arg. Jag älskar dig. Men vem är du? Jag kanske vet. Men jag kommer inte tala om det för dig. För du kommer bara att äta mig levande. Du är så mycket starkare än mig. Jag känner mig som en liten liten flicka av glas, och du är jätten med en stor slägga i din hand. Du är inte farlig, och du vill mig väl. Men jag våga inte låta dig röra mig, för då kommer jag att gå sönder.



Men om jag inte låter dig röra mig så kommer jag att rymma igen.... För det är vad jag alltid gör. Jag vill. Men jag törs inte. Jag vill. Men jag vill inte få ont. Jag är feg. För jag vågar inte försöka. Men jag lovar. Jag ska försöka. Jag ska tala om för dig vad du betyder för mig. Jag skall bara...... =P


Puss