Ärlighet...

Jag visste det, det är någonting som ingen har talat om för mig. Men som jag fortfarande fått reda på. Jag tror att jag kan se på människor om de ljuger eller ej. Ofta bryr jag mig inte om det, om det är en obetydlig sak. Men om det är någonting som spelar roll för mig. Kan det stå dem dyrt. Är det någonting jag inte tål, så är det faktiskt oärliga människor. Någon som medvetet för en annan människa bakom ljuset, kanske för att själv framstå i bättre dager. Jag säger inte att jag alltid säger sanningen, men för det mesta. Jag kan nämligen inte ljuga. Jag undviker ibland att säga sanningen så som den framstår för mig, kanske för att jag skäms över vad jag har gjort, eller för att inte såra den jag talar med. Men jag ljuger inte dig upp i ansiktet och far med osanning. Jag vill nämligen inte bli behandlad så själv. Därför behandlar jag andra så som jag vill att de skall behandla mig. Om jag frågar dem en fråga förväntar jag mig ett ärligt svar. Inte något fabricerat svar som de tror är lämpligt för mina öron. Kanske bara är jag.

Har nämligen märkt att sanningen inte alltid är uppskattad. Inte för stunden. Och det kan jag väl instämma i. Men samtidigt känner jag att om min pojkvän är otrogen, då vill jag hellre att mina vänner talar om det för mig den sekund de får veta det, om han nu inte gör det själv. Snarare än att alla vet i kanske flera år, och ingen säger det till mig. Det tror jag hade sårat mig än mer. Då är det ju inte bara han som svek mig, utan även de andra som någonstans inte ville se mig ledsen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback