Vet du vad? Det är faktiskt rätt svårt att vara nöjd. De senaste åren har jag levt med en stor klump av smärta. Kanske de senaste 6 åren om jag ska vara ärlig... Det började väl på gymnasiet någon gång, och ja jag har läkt, men det har tydligen tagit mig väldigt lång tid. Det är väl egentligen först nu som det känns som om jag är hel. Om du förstår hur jag menar. det var inte mitt hjärta som krossades eller ngt annat banalt. Det var mer hela jag. Självförtroende, självbild, detta i samband med att det visade sig att det jag trott var sant faktiskt var en lögn. Mitt liv fanns inte. Det är rätt deprimerande insikt vill jag lova.

Men jag kanske hittat min väg ut. Jag skulle vilja leva mitt liv efter mina regler. Efter hur jag känner att det är rätt eller fel, för mig. Jag skulle vilja kunna glömma det som var. Men det går inte. Däremot har jag börjat acceptera det och gå vidare från det. Men nu skulle jag faktiskt vilja sätta en punkt. En punkt som möjliggör det att, ok mitt liv är delat i tre delar. Innan, under, och nu efter. Det som har hänt går inte att ändra på. Det som inte har hänt kan jag ändra, därför är det där min fokus bör ligga, på det som sker och kommer att ske.

Jag har bara svårigheter att finna ro i lugnet.  Jag har behövt "fixa" något så länge nu, det är en konstig känsla att inte ha det. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan inte koppla av. Jag kan inte njuta av lugnet. Även om jag gör det. Förstår du hur jag menar?


Men nu ska jag gå på en promenad det är ju bara 9 minus. Det är väl smaskigt?! Tänkte ta mig till härlanda tjärn faktiskt. Hörde att isen var bra för skridskoåkning där. Kanske kan passa på att lära mig det nu igen. Ska ju ha dejt med patrik imon, hade ju vart kul om vi kunnat åka skridskor tillsammans någon gång.


Puss