Det är faktiskt görvarmt ute!

ALLMÄNT...
Namn: Anna, whatever you wanna call me baby!
Piercingar: Ja
Tatueringar: Nope
Längd: 165 cm
Skostorlek: 36-37
Hårfärg: Brunett?
Är du kär i någon: I wish!
Önskar du att du bodde någon annanstans: Jag letar ju lägenhet =P
Tänker du på självmord: Nej, jag gjorde ett tag, min deprimerade period när jag var 14 =)
Tycker andra att du är attraktiv: Vem vet?
Vilket shampoo använder du: Det som luktar godast i duschen
Vilken parfym använder du: Amor Amor och någon Nike eller Puma eller vad det är..
Vad är du rädd för: Tjocka gubbar som följer efter mig när jag går hem?!
Gillar du att tvätta: Jag gillar doften av nytvättat
Gillar du Berg-och-Dalbana: Not so much

ANTAL...
Gånger du varit kär: Kanske 2 eller 3
Gånger ditt hjärta brustit: En gång tror jag
Hjärtan brustit på grund av dej: Vet inte
Gånger ditt namn varit med i tidningen: 4 st
Ärr du har på kroppen: Jag har iaf ett på vardera knä efter att min syster bundit ihop mina ben när jag sov, så när jag klättrade ner från min loftsäng slog jag mig lite grann.... UNGJ*VEL =)

ÖVRIGT...
Vad har du gjort idag: Solat, läst en bok, pratat i telefon och bokat tvätt-tid
Var det kul: Sommaren behöver inte var kul, den är underbar ändå!
Hur tidigt stiger du upp: När jag vaknar
Gillar du att slåss: Som träning ja!
Vad ska du göra ikväll: Gosa ner mig o läsa en deckare.

Är du seriös: I stort sett alltid!
Vad är du allergisk mot: Skitsnack
Var har du ont: I hjärtat? =)
Använder du hårspray: Helst inte, men nu har jag klippt mig. Vi får se!
Kan du stå på händer: Hahaha, törs jag prova?
Favorit serie: Scrubs, DH, Grey´s eller något annat lattjo.

ÖVRIGT MER...
Salt eller socker: Salt
Gillar du ketchup: Njaee
Är du glad nu: J, det är jag väl oftast?!
Var du glad igår: Nej, lite bitter förståss.
Känner du någon som jobbar på sjukhus: Förtillfället?
Vad dansar du till: Det som låter glatt och får min på studshumör!
Stockholm är: Sveriges sk huvudstad.
Göteborg är: Sveriges egentliga huvudstad ;)
Kan du sjunga: Haha, vem bryr sig?! Det är roligt!
Mer värt än guld: Lycka
Spaghetti eller makaroner: Ehm, makaroner finns fler sorter?
Ett land jag helst vill besöka: Utlandet!
Ska bli skoj: Min fikadag med min lillkusin
Ska inte bli skoj: Jobba på måndag?
Sparar till: det har jag glömt.... Pensionen hahah
Väntar på: Nåt lattjo
Pålägg som gäller: Bra fråga
Dagens dryck: Pärondryck med ciderkaraktär och vatten såklart!

Fick för mig att ändra... Föresten så har jag klippt av mig håret också... Hmm hänt nåt mer nytt? Njae, kanske blitt dumpad innan vi ens var tillsammans?! Ajustdet, det var min vän =P Sorry babe, jag hade dejtat dig anytime!

Hejsan =)
Allt gott i solen? Jag tänkte nämligen fortsätta lite med den oerhört tragiska berättelsen om mitt liv. What to say? What to do? Ja det är la bara att tugga i sig och göra det bästa av detman har eller vad säger du?? =)

Jag har faktiskt alltid vart oerhört blyg, när jag var yngre så vågade jag inte prata med mina äldre kusiner, jag svarade om de talade med mig, men jag ansåg mig inte "värdig" att snacka med dem om du förstår vad jag menar? Det tog faktiskt många år innan vi började tala, dvs att jag kunde ställa frågor till dem med inte enbart svara ... Det är rätt intressant tycker jag, detta i samband med att jag var den som fick ungarna hemma hos oss att öppna sina hjärtan till mig?! Men det handlar väl även om hur maktbalansen ser ut, samt livet i övrigt. I sällskap av mina kusiner är jag den lilla oerfarna och den som ser upp till dom, därmed inger de mig respekt. Men i sällskap av de trasiga barnen hemma hos oss, så är jag den erfarna, jag den de ser upp till och vill vara som.

Anyway, den här blygheten eller vad man skall säga har ju dock inte vart i alla sällskap, inte när jag känner personerna. Jag är som sådan att jag vill känna av gruppen jag vistas i innan jag öppnar munnen och talar. Jag vill veta och känna av stämningarna som råder innan jag ger mig in i leken. Därför kan jag sitta tyst i en diskussion, om jag inte har något att säga. För att sedan när jag väl säger något vara den som går vinnande ur diskussionen om du förstår hur jag menar? Mamma var inte riktigt lika glad över denna egenskap som jag är/var, detta eftersom hon då förlorade våra diskussioner och det är ju inte helt okej som mamma =) Fniss! Enligt henne kan jag lyssna en evighet för att sedan med en enda replik sätta huvudet på spiken och säga precis det som bör sägas. Därför är det inte så kul att diskutera med mig. Inte om man vill vinna, av någon anledning är jag skitjobbig att diskutera med, för jag vänder och vrider på orden tills min motståndare säger emot sig själv. Som tur är tycker ja inte det är särskilt roligt att diskutera, om nu inte ämnet fångar mitt intresse. Men det händer inte så ofta. Folk har för vana att diskutera relativt tråkiga ämnen. Shit happens!




TBC

Ibland blir jag bara lycklig. Såna där små gullebarn som lockar ens mun till att le, som lockar ögonen till att glittra, som lockar mitt hjärta till att göra kullerbyttor! Du räddar min dag =)

Det sägs att man upprepar samma misstag till oändlighet. Du fastnar i ett hjulspår och det är inte alltid så lätt att ta sig därifrån. Men samtidigt "inget nytt under solen". Känns det igen?! DU är inte den första att begå dina misstag, och inte den sista heller...

Därför känns det dock skönt att man ibland även kan lära av de som left före en och utnyttja den kunskap de tagit till sig om livet. Framför allt mat. Tänk att ärva recept. Vilken skattkista från förr. Små husmorsknep. Bortglömda recept på gud vet vad. Som sagt en skattkista, och visdom från dem som left innan jag ens var påtänkt. Att kunna utnyttja deras visdom är guld värt. Tänk på det och fråga era äldre släktingar vad de har i sina gömmor. Du kan bli överaskad!

Pöss

Okej, du som känner mig någorlunda har väl iallafall lite koll på att du inte har koll på hur många syskon jag har, för det dyker alltid upp nya namn? Det är väldigt sant, om jag skall vara ärlig så har jag inte heller full koll på hur många de är.. Jag skulle ju kunna rabbla upp namn på de barn som bott hos oss under årens lopp, om det bara vart så enkelt att de som bott hos oss räknats som mina syskon i mitt hjärta. That´s not the case at all. Och även om du vart mitt syskon några år, betyderdet inte att du alltid kommer att vara det för mig?! Förstår du skillnaden? Jag kan älska dig för att du behöver det och för att jag "måste", men jag kan också sluta älska dig när jag inte längre behöver. Lite falskt? Ja tyvärr inte så lite heller om man väljer att se det på det viset. Men de kidsen som bott hos oss har vart så trasiga i själen att de behövt någon "normal" som visat dem att det går att lea ett liv utan misshandel eller vad katten de nu råkat ut för. Vem faller det då på att förefalla normal? Jo på mig, lilla dockan som skall vara en marionett för det riktiga livet. Är detdärför jag vart så jäkla duktig hela livet?! Det vet jag faktiskt inte, men jag tror defenitivt att det påverkat mig mer än jag anar. Att lyssna på den smärtan som väller fram, att få de som aldrig talat att öppna sitt hjärta, att lyssna på sådant jag aldrig vill utsättas för eller se/höra någon utsättas för, att vara den "modell" som de andra förväntas följa, det är faktiskt jävligt svårt. Att sedan veta att de jag älskar som mina syskon för jag är tvungen att älska dem. Jag kan inte bo i ett hus med främlingar. Jag kan inte bete mig som att de inte finns där, när de så tydligt påverkar allt det jag är med om och allt som sker i vår familj, det går inte!

Missförstå mig rätt, jag har inte klagat på att vi har haft fosterbarn. Men det har tydligt kännts som så att de barnen har behövt mina föräldrar mer än vad jag har gjort. Därför har jag backat. Därför har jag ibland kännt mig utanför i min egna familj. Förstå den känslan. Inte för att mina föräldrar inte har älskat mig, de har älskat mig mer än jag förtjänat många gånger. De har hjälpt mig till ett liv jag aldrig kunnat skapa för mig själv. Men många gånger har jag också kännt att jag har blivit bortprioriterad till förmån för dem som behöver det mer. Men det är ingenting jag heller klandrar dem för. Jag var ju redan bra. Jag hade ingen trasig själ. Jag behövde inte bevisa för någon annan att jag var okej, jag visste redan att jag var bäst. I jämförelsen med de barnen hade du också vart bäst. Jag vet en bror jag hade en gång, han och jag satt i soffan hemma och pratade om barndomen. Hans barndom. Det var han som behövde få det ur sig. Han talade inte med någon annan än med mig. Jag fick ta hans smärta, för att lyfta den från hans axlar. Vi var lika gamla. Han berättade om hans mamma. Vad hon gjort emot honom. Han visade märkena på sin kropp som hon orsakat honom. Han berättade om smärtor i själen som han aldrig skulle kunna komma över. Vad gjorde jag? Jag lyssnade. Jag bröt inte ihop. Jag försökte som 14åring få honom att inse att alla vuxna inte beter sig som hon gör. Att mina föräldrar kan erbjuda honom ett liv som han inte kan skapa för sig själv. Samtidigt visste jag att det var för sent för honom. Han var för gammal. Han hade redan sitt uppfattning om världen, det gick inte att ändra. To make matters worse blev han kär i mig. Den enda han litade på tillräckligt för att tala om sina känslor och allt hemskt han vart med om i livet. Tyckte jag om honm tillbaka då? Nej tyvärr inte. Jag orkade inte ta hand om hans trasiga själ. Jag ville inte ta på mig det ansvaret att hela honom. Jag behövde hela mig själv. Att låta honom tala om sin smärta och försöka lämna det gamla och gå vidare det är en sak. Men att vara tillsammans en helt annan!

Socialen tyckte inte heller det var okej, så ganska snart efter det fick han flytta... Jag vet inte hur det gick för honom faktiskt. Jag vet att vi höll kontakt med varann på en sån där community ett tag, har glömt namnet på den dock. Sågs la på stan av en slump emellanåt, och jag kan säga att den nivå han befann sig på, där han kanske skulle kunnat ta sig ur sitt elände. Den hade snabbt blivit ersatt av ett skal. Det skinn man iklär sig själv för att överleva smärtsamma saker. Man visar upp en fasad där man inte bryr sig, där jag är för fräck för att bekymra mig om sådant. Men jag vet att han brydde sig. Han brydde sig ända in i själen. Och vad gjorde jag?`Jag lämnade honom och sa; Jag är trött! Jag lämnade honom i gapet på vargarna och sa; Jag orkar inte rädda dig!

Jag vet att det inte är mitt jobb. Jag var bara ett barn. Jag var 14 år och jag har väl också rätt att välja vem jag vill vara kär i eller om jag ens vill vara tillsammans med honom. Men han hade ju ingen annan. Och jag gick! Jag känner faktiskt fruktansvärd skuld för sådant. Om det nu bara vart honom det gällde... Men det var flera.

Jag antar att det är lätt att få känslor för den som får dig att öppna ditt hjärta och låta allt det där som plågar dig eller för all del fyller dig av glädje. Men jag tror inte att det hade vart en bra idé för mig att starta ett förhållande på de grunderna. Vad hade jag i slutändan blivit för honom? Hans flickvän? Eller hans terapeut? I'm sorry, men jag har nog med issues som det är. Jag kan hjälpa dig när du faller. Men vem hjälper mig?

Jag antar att jag någonstans på vägen blev dem jag försökte hjälpa. Någon som har ytterst svårt att visa sina innersta känslor. Tack för den televerket! Jag villevara snäll och vad fick man för det? Jo en trasig själ och svårigheter att lita på folk. Bussigt!

Den smärta jag sett i mitt liv. Jag vill inte att du skall se den. Jag vill inte att någon skall få uppleva den. I know I know, jag har ingen aning om hur det känns att få en cigarett som bränner på huden. Hur det känns att få en kniv som skär sönder huden. Att höra de hemskheter din mor eller far kan yttra om dig, allt i syfte att skada dig. Jag vet inte hur det känns att inte vara älskad av sina föräldrar! Jag vet inte hur allt det där och ännu mer KÄNNS, men jag vet vilka sår det lämnar och jag vet vilka smärtor det åsamkar någon jag bryr mig om! Jag kanske inte vet för att jag vart med om det själv, men jag vet för att jag känner dem som har det.





TBC

Har funnit på ett intressant fenomen... Var gång som jag skriver ett inlägg ökar de som läser min blogg.  Detta oavsett när på dygnet det skrivs. Ok. har ni mig på rss eller? För det blir alltid en peak 12 timmar efter ett inlägg!

Crazy ppl

Vet du vad?
Min brorsa säger att jag är tjock!
Sicken jävel va?!
Okej jag är la inte smalast i landet..... Tsss, men jag tycker jag är snygg!
Så jag tänkte inte ändra mig.
Inte för att han tycker det iallafalla =)

Men sedan så ringer han mig för att be mig om hjälp.
Why should I do that?
Så jag låter bli?
Kallar du mig tjock så vill jag inte vara snäll emot dig.
Tjänster o gentjänster?
Som man behandlar andra... etc

Anyway, jag älskar dig brorsan, men du är allt bra dum om du tror att jag gör som du vill om du bitchar dig emot mig?
Har du inte lärt dig det än?

Vill du ha något från mig så får du vara snäll emot mig?
If you're a bitch, so am I...

Puss älskling!

I loved you from the moment I laid my eyes on you
Your smile
Your personality
All of you actually
Are you a part of me?
Or are you a dream?
I sit in my chair thinking
and I can't figure out if you are real or a part of my fantasy

Since I met you I have been thinking of you
Can't you leave my daydreams alone?
Are you who you say you are?
Or are you somebody else?
Are you even real?

Let me know
Let me go
Let me be real
Cuz I still think I am
Or am I not?

Okej fullkomlig bekännelse nästa...

Varför?
Jo för att det förtär mig inifrån.
Namnen?
Ja dom är inte de rätta såklart. Vad tror du egentligen? Men likväl, om du är intresserad av mitt livs fiasko så fortsätt läs.


För länge sen kände jag en person, en person som fortfarande betyder oerhört mycket för mig. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Men det var ingen bra person att känna. Inte för att han på något sätt var kriminell, eller drogmissbrukare eller något annat, sluta fantisera =) Men han har växt upp med människor som inte hållt sig på samma sida av lagen som jag eller ska vi säga att han lever i de mörkare delarna av tillvaron. Så kan du tolka det själv.

Man lever det liv som ens familj och vänner skapar åt dig. Men att då umgås med människor som kanske hållersig på andra sidan lagen ger reflektioner på dig själv eftersom du de facto umgås med dem. Men att vid 3-4 års ålder veta vilka som kommer att begå dumheter 20 år fram i tiden är inte det lättaste att se, dock anser jag att han gjort ett stort misstag genom att inte bryta med dem när han väl insåg vad de var eller vad de gjorde.

Att sedan jag umgås med honom som umgås med dom, ger reflektioner även på mig. Som de facto även jag väljer "fel sällskap". Inte för att jag på något sätt kallar honom dålig. Men jag vetatt farbror blå klassat honom som det just för att han har barndomskompisar som beter sig puckat. Schysst generallisering va? A är dum i huvudet, A känner B, alltså måste B vara dum i huvuet. B känner C därför måste även C vara dum i huvudet. Och så vidare? Men jag antar att graden i dumhet avtar för varje ny person? Detta eftersom jag är lugn. Jag gör inget dumt. Jag känner bara folk som umgås med dumma.. Vilket gör mig lite korkad.

Jag har dessutom råkat illa ut. För att jag känner folk som känner folk. Det är inte bra att få den sortens fokus på sig faktiskt, inte heller så värst trevligt. Att bli hotad av ett gäng där du känner precis 0 personer, som säger till dig att jag vet vem du är, jag vet vilka du umgås med och att de dessutom kan mitt namn. Jag måste erkänna att det är fruktansvärt obehagligt. Jag vill inte kalla mig ett saint, jag är far from it! Men jag tyckerändå att jag är en skötsam tjej, har fötterna på jorden och inser både sina begränsningar och vad som är okej eller ej. Att jag då skall ta skit för att en person jag inte ens känner är lite väl dum i huvudet känns därför inte helt ok. Jag känner inte honom och har inte påverkat hans handlingar, varför ska jag då få skit för de val han har gjort?! Jag känner inte ens människan! Likväl som person B inte skall råka illa ut för vad person A gjort? Det är väl helt idiotiskt?! Eller lever vi i en tid där det är okej att attackera personerna som utgår från person A?

Jag minns en gång jag var ute med mina tjejkompisar, som inte har en susning, och ett gott litet gäng på kanske 15 pers omringar oss och pratar med mig, till mig. Jag vet vem du är, och om du gör något dumt så vet du att vi får reda på det. Jag vill att du pratar med honom så att han vet att vi ser dig.

Försök förklara det. Vad säger man? Tjejerna blev ju asnervösa. Men skall då även jag bryta ihop? För att några jäkla fjortisar fått för sig att skrämma mig? Okej dom kanske har fler sätt de kan få mig att försvinna på än vad jag har. Men jag bryr mig inte om dem, jag vet inte vilka de är och rent av så skiter jag i det. Titta på mig då om du så gärna vill det. Jag hade nog också sett på mig om jag var kille =) Inte för att vara sån, men vad ska jag säga då? Ska jag leva ett liv i rädsla av skräck för att bli "sedd". Tjenare, Götebog är inte stort nog för att man skall kunna gömma sig. Inte om man lever ett liv som innebär socialt umgänge Genom att umgås med andra, exponeras du.


Ärligt talat är jag inte rädd. Sad enough så vet jag att även om jag inte har någon som helst inblandning i vad A gör, så är jag skyddad av vad han gör tack vare B. Så tack vare att A fick mig inblandad i något jag inte har en aning om eller ens bryr mig om så är jag skyddad av det. Beyder det att jag är back to basic? Plus minus noll?!

Att sedan oron för min vän många gånger varit på väg att förtära mig och mitt hjärta och fått mig att må dåligt är inte hans fel. Utan den häxjakt som rådde på alla som kände A. Jag är glad att min vän valdebort honom ur sin umgängeskres, as far as I know anyway. Jag antar att du är glad över att du har de vänner du har nu=P Och inte mina? Men jag är faktiskt glad över att han finns i mitt liv. Den gång jag blev som mest krossad. En kille jag verkligen litade på, bröt mitt förtroende kan man väl säga. Det var inte det trevligaste jag vart med om i mitt liv. Men den som verkligen stod vid min sida, det var B, vilka känslor jag än kände var okej, han sa bara; Släpp ut dem! Låt det inte äta upp dig!

Det var även han som var där när min första pojkvän dumpade mig, han kramade om mig och lät mig vara. Sedan lärde han mig hemligheter som jag nog inte klarat mig utan =) De är bra de där vännerna.. Att kunna ta skit, de vet inte är menade mot dem endast på grund av smärta i själen. Att orka lyfta upp någon som fallit. Att våga stå kvar även om det börjar vina bland träden och man ser dem falla. Att våga vara vid ens sida även om man inte vet varför. Jag älskar honom för det. Samtidigt som jag vet att jag aldrig hamnat i många situationer om det inte vart för honom heller! Han fick mig dit. Men han stod där brevid mig och tog det som han åsamkat mig och skyddade mig ifrån det.


LÅngt inlägg. Många känslor. Väldigt anonymt. Men du kanske ändå förstår lite mer varför jag har en tagg i hjärtat och gör att jag ibland mår väldigt väldigt dåligt. Jag är lite korkad faktiskt. Jag tar på mig andras bördor. Men på grund av massa saker så lägger jag inte över något på andra. Jag lastar dina problem på min egen packning och tar över dina bekymmer. Jag vill hjälpa. Jag vet att jag kan hjälpa. Men jag kan inte hjälpa mig själv.

Jag litar inte på andra, jag litar inte på att andra kan hålla mina hemligheter. Eller att andra vågar lyssna på mina hemligheter. Jag litar nog inte heller på att de stannat kvar när de hört dem. Det finns dem som motsäger mina farhågor. Men det finns även dme som besannar dem.

Givetvis är det skönt när det inte visat siga tt jag släppt ut Pandora ur asken... Men jag vågar inte lita på det. Har som sagt svårt för att lita på människor. Du tror att du känner mig. och du känner mig. Men du känner bara den delen jag någonstans valt att visa. Jag är som en stjärna. i var spets finns det någon som känner till en del av mig. Men det som samlas i mitten. Det känner bara jag. Förlåt.

Tjo,
jag har faktiskt en plan.
Jag bestämde mig alldeles nyss.
Nobody else knows about this!
Istn't it lovely?

Men för er andra då, imon är sista dagen jag arbetar. Då slutar ja 4, tjo-ho. Läs min IRONI! Sen är det semester, på söndag kommer min goa moste ner till Göteborg från norrlands mörka snöiga skogar, tillsammans med sina tre små vildingar, Gustav, som bara är så jäkla cool unge, norrlänning ut i fingertopparna! Tova, ett riktigt litet charmtroll, flirtar med alla, vuxna som barn, men enbart grabbs såklart! Hon är så söt att hon kommer undan med det dessutom! Agnes, den senaste i skaran, känner henne faktiskt inte, för hon var en liten bebis sist jag såg henne, bara dryga året...

Men tjenare, dom är så roliga med, Gustav- blond och blåögd, Tova -svart hår och svarta ögon, men Agnes var minsann rödhårig med blå ögon när hon var liten, nu är hon la mer blond.. Men det såg ut som att Jessica vart ute och lattjat lite =)

Det kommer bli så grymt bra! och nästa helg på lördan så fyller min moster 50 så, då ska vi ta med henne ut! Det börjar la först med lite syskon-bortskämning, när "tanterna" går på spa! Jag fick inte följa med minsann, då kan de gott vara tanter =) Sedan efter det är det lite mindre klart alltså.. Beror lite på vädret som iofs verkar bli bra, men ja, I guess I will tell you when the show is over, man vet ALDRIG vem som läser detta... så allt behöver hon inte veta i förväg =P

Och på tisdag så kommer Axel hit, han ska bygga ett hus åt sin morbror? Eller hur var det?  I don't really know! Han skulle pendla med tåget till Lerum iallafalla, för där bor hans morbror... eller om det var farbror.. Klurigt!

Vad ska jag då hitta på med honom är la frågan va?! Jag vet faktiskt inte.
Jag vet inte hur hans planer ser ut så det är lite svårt att bestämma. Jag ska nog hänga en del i Gråbo iallafall o lattja med bebiskusinerna. Det är väl de sista av mina kusiner som föds i den här släkten?! NU börjar ju nämligen kusinbarnen ploppa ut. Brorsan på nyår, Petra i april. Anna räknas ju inte ens hon fick ju för 15 år sen typ.. men har visserlgien fått två knattar nu de senaste åren, sedan har vi ju Tina, två små knoddar den äldsta blir "6" år? I don't know... Vilka har vi mer? Jo Sandra ska få nu i septeber tror jag det var. Sedan polare då....; Räkan fick ja när var detta, september förra året? Anders ska ha nu i oktober, Nord ska ha i höst någon gång... Ja som sagt, det verkar vara baby-boom på G. Och jag tror att min släkt står för det mesta av den =P Nejdå... Men det kommer fan ungar varje år. Och nu när kusinerna kommer upp i "skaffa-barn-ålder" är det la bara en tidsfråga innan det blir min tur. Men jag säger som så, att om inte de som är äldre än mig har än, så är det inte min tur?! Sluta stressa mig!


Back to plans var det ja... Hmm jag har en tanke att ta e liten turistvandring i stan, kan ju vara trevligt med tanke på att det jag faktiskt kan om den stad jag växt upp i och bott i större delen av mitt liv är förvånansvärt lite. Det är lite tragiskt, Nissevar ju så himla duktig när han visa mig runt i sthm och berättade om husen och dess historia. Nu kan jag ju inte berätta då va, så risken finns att han får berätta för mig med =) IGEN!

Sedan kunde det ju vara najs att åka o bada o sånt därnt. Men det beror som sagt lite granna på hur hans planer serut, samt hur vädret påverkar lusten att bada. I ösregn är det av någon anledning mindre lockande!

Nej nu ska vi sluta med att jiddra om massa strunt
Matdags!
Magen den värker.

Och sedan msåte jag sluta med att gå och lägga mig runt klockan 18.00, för jag vaknar så jäkla ofta på natten.
Och sedan måste jag ju lägga mig samma tid nästa kväll eftersom jag blir så trött...

Illa illa..

...Det är 800 grader vart ute och jag fryser inte ihjäl, snarare tvärtom. Klockan är nu 10.40 och jag skall strax bege mig mot svalare höjder. Delsjön. Vatten. Bada. Aaaah. Josefin den lilla skall med och vi ska skvallra hela dagen. Låter gott?! Det är det!

Packningen är packad, cykeln är cyklad, och damen skall precis bege sig.

Skall du me?
Ring mig då.
Ska du inte med?
Aha, du ska jobba?? =) Fniss!


Borta, väck och saknad!